idag för precis ett år sedan red jag ut valle. sista gången på ungefär ett halvår.
det här året så kommer inte den 29 februari. det är bra. för den 29 februari 2008 var den värsta dagen. jag har haft fet ångest ända sen dess. jag kommer inte förlåta mig själv förrän valle hoppar igen och gör debut på tävlingarna. nä, ärligt talat så kan jag nog inte förlåta mig då heller. just nu är jag så jävla glad att han kommit så pass långt i igångsättningen, jag håller verkligen en tumme hårt att han kommer hålla förevigt. jag vet inte vad jag hade gjort utan honom, han är det bästa som hänt mig utan tvekan. åh, jag minns hur lilla svarten hoppade fram på tre ben från hagen och in i boxen, hur han hoppade runt en hel helg på tre ben. varenda skutt han tog gjorde ont i hjärtat. han la sig ner och sovde och tog sig upp. han är en kämpe, han är bäst. jag älskar honom mer än någonting annat och jag hoppas verkligen att han snart får göra det han älskar, att hoppa, och att han får busa sig genom resten av livet.


Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är att se livet som det är, acceptera dess kraft,
och ta del av den, falla till botten, slå sig hårt och komma upp igen.
Att vara stark är att våga hoppas, när ens tro är som svagast,
att vara stark är att se ljuset i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.