jag vet egentligen inte om jag ska skriva all skit jag känner just nu. känns som om man blir en attentionwhore. men i helvete, det är min blogg, jag skriver om precis vad jag vill. that's it. har ni problem med det, så skyll er själv att ni läste.

jag vet inte om jag orkar reda ut den skit jag satt mig i. deep shit, utan dess like. håller kvar det jag sagt om att allt jag gör just nu bara blir fel. det är ingenting som funkar, ingenting. har varit i skolan en dag på hela den här veckan, och jag har inte varit sjuk en endaste. jag har vaknat till klockan, men något har hållt mig från att kliva upp. jag har därmed inte bara förstört för mig själv, utan även för mina föräldrar. min mamma främst. hur lyckad tror ni hon känner sig som mamma när hennes ungar inte går till skolan, hjälper till hemma eller gör något över huvudtaget? hon kommer fan inte orka länge till. inte nog med att man då redan har fet ångest över skolan, så har man det över att man sabbar och förstör för andra också.
jag har blivit en person som jag inte känner. en person som liknar den jag var förut. kör sitt eget rejs, kör över andra och ser till att ens eget liv blir fucked up efter vägen. jag litar inte på mig själv längre, så hur i helvete ska andra kunna göra det. jag kommer aldrig få tillbaka det förtroendet som jag kastade iväg. mitt livs misstag. jag funderar också hur jag kan leva med mig själv. jag har gett mig mer ångest över att jag blir arton. jag är nog världens mest omogna nästan arton åring. jag orkar inte bli äldre, jag orkar inte mogna.
jag tror aldrig jag har gråtit så mycket som den senaste veckan, dom senaste timmarna. men det behövs nog ibland. rensa kanalerna. JAG SKITER I ATT JAG TYCKER SÅ JÄVLA SYND OM MIG SJÄLV JUST NU.

men jag tar åt mig. du vet vad du ska säga för att få effekt. det satt som en fin trea i en basketkorg. men allt löser sig. jag ska ta mig ur skiten som jag själv fixat mig in i. även om det tar sin tid. så låt mig gnälla, tycka synd om mig själv, hata allt och bara vilja dö. jag ska klättra upp, steg för steg. men jag hatar att jag är så feg.

fan, jag har verkligen förstört mitt liv, allt som betyder nått. hur fan kan man bara kasta bort något så bra? ikväll, får vem som helst tillåtelse att skjuta mig när jag sover. för det är exakt det jag ska göra nu. sova. ser ingen anledning till att låta denna dag bli längre, den kan inte på nått sätt bli bättre ..

hoppas rätt p läser, this is the only way jag kan förklara ordentligt. så låt mig tycka synd om mig själv en stund, don't judge och öppna inte käften i onödan för jag bryr mig inte just nu. but i'll be back, stronger than ever. ibland måste man vara ledsen. godnatt ( ..och ta det med en nypa salt hjärtrud)