HAHAHA, idag har jag världens historia att berätta!
ska ta allt från början, med alla detaljer, hehe.

for då till stallet efter skolan. skulle rida ut valle och det sades att det skulle vara riktigt bra efter stigen. mockade och spånade först till valle och olle. sen borstade jag en stund innan vi begav oss ut. han var riktigt duktig och lydig i början, allt kändes så bra. sen när vi kom till trollskogen så tog vi en galopp, något pigg häst men fortfarande duktig. bröt av innan lilla nedförsbacken och skulle just fatta ny galopp (tror inte vi hann fatta ny iaf). sen mitt i allt försvann hela framdelen och näsan damp ner i backen. han började luta mot höger och var en sekund från att verkligen gå omkull. det var den plogade snöns fel. jag flög ut i plogkanten med världens fart, fick snö innanför kläderna och hjälmen på sniskan. sen slänger jag mig upp och ser hur hästen drar järnet. jag höll fan på börja gråta när jag såg hans rumpa. trodde benet skulle gå paj igen och att allt var kört. jag gick efter ett tag och ropade hans namn flera gånger, sen visslade jag lite. tänkte att han far nog hem i världens fart, stannade och tänkte vända .. och då hör jag hur det dunsar i marken och där kommer valle!!! satte ut armarna och proade honom. han tvärnita en meter framför mig och stod still tills jag höll i tyglarna. inse lyckan när han kom tillbaka alltså! vet inte om han kom för att jag ropa eller om han blev rädd för nått där framme.

nåja, han var uppspeedad som fan och gick verkligen inte att leda. så jag fick klättra på plogkanten och försöka ta mig upp på en tossig kuse. hann knappt få ena foten i stigbygeln när han började med sina jävla språng. sen galopperade han på stället och så fortsatte han med sprången, om igen, igen och igen. dom är verkligen jobbiga. man flyger upp i luften, tappar nästan stigfötterna och tyglarna glider ur händerna eller så tappar man dom. hade jag låtit honom trava eller galoppera hade han ju inte gjort så, men inte fan vågade jag det efter hans skentur. nåmen, en stigbygel for iväg och sen for jag också iväg. det enda jag brydde mig om var att hålla kvar tygeln. och mot alla odds så lyckades jag, men hamnade under honom och så råkade han sparka mig i ett steg. på smalbenet, av alla ställen! fick bli riktigt jävla arg på honom sen så det skulle gå att leda han. det var en bit att promenera hem, tror min ena arm kommer ha träningsvärk om nått, hehe. kände att vi inte kunde avsluta sådär, så jag gick till banan och hoppade upp där. skrittade runt, kände på traven lite. han var jävligt spänd, men annars tyckte jag han kändes fräsch. sen skrittade vi över stallplan och fixade sen av honom allt. benen kändes lika som innan och han verkade nöjd.
donade med allt och väntade sen på lotta och åkte hem med henne. då var väl klockan efter tio nångång. väl hemma hittade jag ett 10 cm blåmärke på benet och en del ömma kroppsdelar, hihi. men jag har då alltid sån tur. ta i trä!

världens bästa busgubbe, knasen

hehe, men det var ju ett tag sen jag trillade av sist. 14 december, och innan det var de också länge sen. nåja, jag håller ju sakta, men säkert på att fylla dom där 100 avramlingarna. och snart är jag där ;) äh, jag tycker det hör till ridningen att trilla av. töntigt om man aldrig gör det alltså. det gör mig till en bättre ryttare helt enkelt, höhö

kom just på att jag inte ätit middag eller nått. men tycker inte det passar sig att äta middag elva på kvällen. då får det lika gärna vara, så kan jag äta lite frulle imorrn i stället. kände verkligen för att dela med mig av min berättelse, haha. men nu ska jag kolla bones och sen sova. hell no, kom just på att jag måste göra uppgifterna till webben imorrn. nåja, jag är ju proffs så det borde gå fort. nåmen, godnatt