läste just på saxis hemsida. hittade länken på marros blogg. dagen då det hände var jag i usa. och jag är glad att jag fick veta vad som hänt trots allt. jag är också glad att jag inte var hemma, för jag vet att jag hade haft sån jävla ångest, egentligen utan orsak.


i alla fall, har inte vart på hans hemsida på år och dar. men läste nu i hans stallbok. fyhelvete vad jag grinade alltså. jag är alltid värsta empatisk och grinig, men ändå. tårarna bara forsade. samtidigt som man ibland kunde skratta åt saker som man så väl minns. fan vad tungt alltså, jag vet hur mycket den hästen betydde för dom, och jag kan inte säga jag vet hur det känns. jag vet hur det känns att förlora en häst, en vän, men inte på ett sådant vis. snart har det gått ett år ..