break even
hej, hej, hemskt mycket hej
läste igenom förra inlägget, damp, ja! men det jag tänkte på var att när man väl har jobb känns det ofta lite motigt att kliva upp. men när man vet att man inte har jobb så vill man inget annat än ha ett jobb och det. suck.
skriver väl som vanligt om det enda roliga som händer i mitt liv. hoppning i tisdags var halvers. hade bättre tryck och balans i alla fall, haha. hoppade lite bana. kändes bra till och från. men pedant och letande efter fel så är det ju inte lätt att vara nöjd. men sen i slutet red jag om 3, 4, 5, 6, 7ab och då fick jag verkligen en bra känsla. hästen taxera själv, jag väntade, red hela vägen, hela tiden lagomt istället för att låssas ta i tyglarna just framför hindret när det inte stämmer osv osv. men såklart kunde jag mest bara tänka på mina attans skänklar som inte alls kändes bra. kändes som att dom bara spattade bakåt i språnget. så har det inte varit. nåja, den rundan var bra i alla fall. punkt slut.
och i onsdags red vi i lilla ridhuset. fan vad nyttigt. man blir bortskämd med för mycket plats i stora, haha. tiamo var jättejättefin. så bra har det inte kännits tidigare nån gång. inte då ett helt pass. men sen har vi ju mycket att jobba med från det stadiet, men det känns ju dom att det går lite framåt i alla fall. i slutet vart han ganska trött i galoppen och tappade lite bjudning och så. men det gör inget :) hästen var svettig och det brukar han inte bli. nog för att det är varmt i lilla och man får ju svänga mer. men det känns alltid lite bra med svettig häst, då får man tro att man varit lite ambitiös eller nå, hihi.
haha, igår hade vi hästarna i ridhuset på morgonen och fm medans vi mockade och gjorde stallet. stackrarna har ju fått stå inne flera dagar av kylan. och kära sessan det mongot visade varför jag hatar hästar och dom hatar mig, typ. nämen, miffot sparkade mig i armbågen. i jävla armbågen. hon hoppade och sparkade allt vad hon kunde. aj typ. fick skrika inne i huvudet, walk it off, walk it off och gå runt i en liten ring. haha, fan om någon hade sett mig då ;) så ja, hade lagomt ont vill jag lova. men nu gör det åtminstone inte lika ont av att göra ingenting.
det sjuka är att hästarna kan hoppa mig på foten, stegra och slå hoven i kindbenet, karatesparka mig i armbågen osv osv och det blir knappt ett blåmärke. det är vad jag kallar att vara hård!
fred ut
läste igenom förra inlägget, damp, ja! men det jag tänkte på var att när man väl har jobb känns det ofta lite motigt att kliva upp. men när man vet att man inte har jobb så vill man inget annat än ha ett jobb och det. suck.
skriver väl som vanligt om det enda roliga som händer i mitt liv. hoppning i tisdags var halvers. hade bättre tryck och balans i alla fall, haha. hoppade lite bana. kändes bra till och från. men pedant och letande efter fel så är det ju inte lätt att vara nöjd. men sen i slutet red jag om 3, 4, 5, 6, 7ab och då fick jag verkligen en bra känsla. hästen taxera själv, jag väntade, red hela vägen, hela tiden lagomt istället för att låssas ta i tyglarna just framför hindret när det inte stämmer osv osv. men såklart kunde jag mest bara tänka på mina attans skänklar som inte alls kändes bra. kändes som att dom bara spattade bakåt i språnget. så har det inte varit. nåja, den rundan var bra i alla fall. punkt slut.
och i onsdags red vi i lilla ridhuset. fan vad nyttigt. man blir bortskämd med för mycket plats i stora, haha. tiamo var jättejättefin. så bra har det inte kännits tidigare nån gång. inte då ett helt pass. men sen har vi ju mycket att jobba med från det stadiet, men det känns ju dom att det går lite framåt i alla fall. i slutet vart han ganska trött i galoppen och tappade lite bjudning och så. men det gör inget :) hästen var svettig och det brukar han inte bli. nog för att det är varmt i lilla och man får ju svänga mer. men det känns alltid lite bra med svettig häst, då får man tro att man varit lite ambitiös eller nå, hihi.
haha, igår hade vi hästarna i ridhuset på morgonen och fm medans vi mockade och gjorde stallet. stackrarna har ju fått stå inne flera dagar av kylan. och kära sessan det mongot visade varför jag hatar hästar och dom hatar mig, typ. nämen, miffot sparkade mig i armbågen. i jävla armbågen. hon hoppade och sparkade allt vad hon kunde. aj typ. fick skrika inne i huvudet, walk it off, walk it off och gå runt i en liten ring. haha, fan om någon hade sett mig då ;) så ja, hade lagomt ont vill jag lova. men nu gör det åtminstone inte lika ont av att göra ingenting.
det sjuka är att hästarna kan hoppa mig på foten, stegra och slå hoven i kindbenet, karatesparka mig i armbågen osv osv och det blir knappt ett blåmärke. det är vad jag kallar att vara hård!
fred ut
Kommentarer
Trackback